Satt innan och lyssnade på lite musik och som vanligt så
tänker jag hiskeligt mycket.
Jag saknar en bästa vän.
En vän som jag kan lita på till 110%
Som jag kan lyfta luren och ringa och gråta en tår för
eller för att ringa och skratta med.
Kunna umgås med och bara sitta och vara tyst med.
När jag väl tänker efter så har jag massa vänner
ingen nämnd ingen glömd.
Dock ingen sådär speciell person som står mig så nära
och kan mig som en öppen bok.
Som direkt kan se vad som står på.
Jag hade en gång en sådan vän men som jag miste, det gör
fortfarande fruktansvärt ont.
Jag kommer aldrig glömma det vi hade, ingen kommer någonsin
att förstå vad vi hade.
Varför gav jag upp så lätt?

Jag fäller en tår när jag skriver detta.

Nu när jag/ vi väntar barn så hade det varit så skönt
att kunna ha en axel att kunna gråta ut mot, en famn att krama hårt.
Jag har Danne och jag delar otroligt mycket med honom,
som ni säkert förstår så är det/ hade varit skönt att kunna ha en
bästa vän och prata om de där sakerna som man inte kan prata med sin
sambo om.

Eller är det kanske så att jag aldrig kommer ha en sådan vän?

Jag har så otroligt mycket att vara glad och lycklig för men det är
en bit i mitt liv som saknas.

Bara ord från en babblande Ida